Fick lite blodad tand efter inlägget sist så detta kommer också att handla om vintersport, nämligen stafetter. Historien är ju fylld av segrar och pallplatser för oss svenskar men också otroliga misslyckanden och stora fiaskon. Det är väl just det som gör stafetter så himlans intressanta, det är omöjligt att förutse utgången på förhand. Ja ok då, oftast vet man ju att Norge ska vinna ;( . Ta t.ex OS 1992. Christer Majbäck hade fram till stafetten varit den bästa svensken under de mästerskapen och han kändes som det säkra kortet, men vad hände, total kollaps. Tvärtom vid andra tillfällen då någon man inte alls trott på som har hållt jättebra och överraskat. Här kommer min lista över de fem coolaste stafetter med svensk inblandning.
1. VM-89 i Lahtis. En lite bortglömd klassiker. Det kändes ju nästan givet med svenska guld på den tiden. Fyra lag slogs om guldet. Mogren körde sista sträckan och gjorde ett ryck precis på slutet och vann knappt men klart före Tjeckoslovakien och Finland. Extra skönt att Norge missade medalj :)
2. OS-10. En självklar nutida klassiker där de fyra (Olsson, Richardsson, Södergren och Hellner gjorde suveräna lopp och utklassade motståndet.
3. OS-88. Sverige hade gjort en total genomusel första vecka i längdspåren i Calgary och var grymt nerderlagstippade men Ottosson och Wassberg gjorde två bra inledande sträckor och sen så spräckte Gunde fältet på tredje. Torgny Mogren var slutman som vanligt på denna tid och avslutade till en enkel seger. Sovjeten Prokororov var på väg upp och låg ett tag ganska nära Mogren men han lyckades med konsstycket att ramla två gånger!
4. OS-84. Precis som i Calgary stod det mellan Sovjet och Sverige. Denna gång med Gunde på slutsträckan. På den tiden så fanns det ju inte kameror överallt och man fick vänta, ibland nån minut innan de olika bildsekvenserna. Hur som helst så var Gunde helt plötsligt i en ganska klar ledning med nån kilometer kvar men då föll han i en kurva. Han kom dock snabbt upp och kunde hålla undan. Detta var starten på en riktigt bra svensk stafettperiod med, nästan, bara pallplatser.
5. VM-03. Denna enda stafetten på listan som inte inneburit svensk seger och den enda som jag inte sett live men det måste ändå med. För er som har glömt, så räcker det med att nämna Jörgen Brink, så kommer nog alla ihåg. Sverige gjorde ett utmärkt mästerskap och ledde stafetten klart efter Elofssons fina tredje sträcka. Jag kommer ihåg att jag var på jobbet´, utan TV till hands och fick SMS-rapporter från min dåvarande flickvän. Det kändes tryggt när Sverige ledde med 20 sekunder. Plötsligt kom det då ett SMS att han gått in i väggen och Norge och Tyskland dragit förbi. Ja sånt kan ju hända tänkte jag då men efter att ha sett bilderna på TV så kändes det nästan overkligt att man kan bli så stum på så kort tid. Sverige och Brink stapplade iaf in på en bronsplats..
Ja det var fem favoriter. Nån annnan gång så ska jag skriva om 1992, 1993 och 2006.. Inte lika muntra minnen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar