Ett av mina tidigaste inlägg handlade om fotbollslag jag hållt på när jag var liten/yngre) men som jag nu inte alls bryr mig om. Idag ska det handla om typ samma sak fast med artister. Alltså artister som jag i unga (och vuxna) år rankat väldigt högt, gått på konserter med, köpt alla skivor med osv. Det ska sägas att det är absolut inget fel med dessa artister utan mer att jag inte kan förstå hur tusen jag kunde tycka att de var så otroligt bra!
1. Bryan Adams. I början på 90-talet var han min stora stjärna. Jag köpte alla skivor och kollade ofta på en livekonsert som jag spelat in på VHS. Det kan jag omöjligen förstå nu. Två av hans skivor håller, Reckless och Waking up the neighbours. I övrigt är det inte mycket att ha.
2. Tomas Ledin. Varför köpte jag hans skivor? Varför gick jag på två rocktåg för att se honom? Låten En del av mitt hjärta är fortfarande en bra svensk poplåt. I övrigt känns det mesta med honom ganska ointressant..
3. Peter LeMarc. En ännu större gåta än Ledin. Bara sega låtar utan fart och tempo. Vad såg jag hos honom?
4. 2 Unlimited. Dom får ansvara för eurodiscoeran i mitt liv. Har ett antal sådana skivor i hyllan och dom står bara och samlar damm. Har inte en tanke på att lyssna på den sortens musik och kan allvarligt inte förstå varför jag gjorde det då.
5. Eric Gadd. Det blev en del manligt svenskt på denna lista, en slump? Gadd var också en sån artist som jag lyssnade väldigt mycket på på 90-talet vilket jag idag är väldigt förundrad över. Så jävla bra var han ju inte liksom..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar